Translated by Mojca Finzgar. Hvala, Pega!
Jag skriver någon slags roman. Jag kan bara ungefär kalla den för en roman. Helst skriver jag varje dag, varje natt, och om det är möjligt gör jag inget annat. När jag inte kan sova drömmer jag om romanen. När jag är vaken skriver jag intensivt. Jag har till och med köpt en elektrisk skrivmaskin.
Romanens namn är »Magdalena«. Det är en dålig roman. Hur som helst är den inget vidare. Jag tror nog att den är en av de tjockaste ( i världen ). Jag har skrivit i åratal. Man skulle kunna säga i nästan tio år, intensivt och helt utan att oroa mig över någon slags stil. Jag har fyllt halva den gamla byrån i hasselnöts-trä med papper, som för all del inte är menat för läsning. Men, det betyder mycket för mig i alla fall. Jag skriver som en galning. Någon skulle kanske kalla det för en förbannelse men i bakgrunden finns inget särskilt, inget tråkigt, och framför allt, inget övernaturligt. Förresten, är min situation löjlig men långt ifrån originell. Om jag skulle läsa en sådan historia i tidningen, skulle den nog verka osmaklig. Det började så här ( kort sagt ):
Det var inte första gången jag fick lust att skriva en kort historia på en söndagseftermiddag. Inget speciellt: en dum berättare i jag-form, en komplicerad kvinna, studerande, eller något liknande, som var synd värd. En typisk olycklig kärlekshistoria (olycklig för pratmakaren i första person), lidande av olika slag, skenanta utbrott osv. Det var inte den fösta historien av detta slag med min söndagspenna. Jag brukade skriva sent in i natten, talangen flödade, vinet likaså ( en utsökt gammal burgund, sista flaskan ), berättelsen behövde ett slut eller att läggas i en pärm som var märkt »oavslutat«. Slutet var alltid ett problem för mig eftersom jag redan i tidigare skrifter nyttjat olyckliga öden såsom förfall, självmord, mord, fängelse, eller liknande. Jag funderade över ditt och datt, redan synligt trött, sömnig och lealös. Någorlunda mer exakt hade jag beskrivit Magdalenas ögon, tänder och annat, som har väckt en obeskrivlig lust inom mig. På så vis ägnade jag mesta tiden åt att beskriva hela hennes kropp, färg, doft och smak, med allt annat man kan tänka sig. Jag fyllde många sidor med hennes kropp. På morgonen, med alla skrivna sidor över hela skrivbordet, skulle jag dra mig till sängs med fullt stånd.
Jag somnade som en död. Jag drömde och drömde, drömde inget annat än om den vackra Magdalenas kropp. Om och om igen rörde jag vid den, skötte och skämde bort den. Jag rörde vid den med min tunga, mina händer och annat. Jag tryckte den mot min egen kropp så mycket som den bara tålde. Jag vaknade sent med en himmelsk känsla i bröstet. Jag var så förälskad som jag aldrig trott det var möjligt att vara.
Denna oöverkommliga lust, förde mig tillbaks till skrivbordet igen, såsom aldrig förr. Genast, genast var jag tvungen att skriva ner mina drömmar, alla mina drömmar och någonting mer. Det här var första gången som jag fortsätt skriva en avbruten (»oavslutad«) historia. Vårt älskande fick nytt liv i en allt längre text och fyllde en ny morgon. Med Magdalena drack vi svart kaffe i sängen, pratade och älskade. Hon matade mig med bitar av utsökt ost. Hon uttalade mitt namn med en aldelles speciell röst. Den jobbiga berättaren ( självmord, mord och fängelse ) var tvungen att dra iväg med sin hästsko och spets, Magdalena hade jag utvalt åt mig själv. Framför henne stod ( eller rättare sagt låg ) jag, i min mest öppenhjärtade ( s.k. genuin) form. Jag somnade på hennes lår, eller rättare sagt ovanpå skrivmaskinen eller något, eftersom jag skrev hela natten om vår kärlek, utan att äta något. Förutom den där osten. Jag drömde att jag låg på Magdalenas lår utan att drömma något.
Vem som helst kan väl förstå att jag aldrig någonsin mer avbröt skrivandet. En sådan kvinna hittar man inte runt varje hörn, eller ens på varje planet. Jag drömmer och skriver. Det verkar förresten svårt att någonsin förklara om jag drömmer att jag skriver, eller om jag skriver vad jag drömmer. Hur kan jag skriva ner allt? Frågan i sig är väldigt komplicerad och man kan ju tänka sig att med en sådan kvinna som jag har så tappar man ju lätt lusten att fundera över sådana saker. Lycka och förstånd går ibland dåligt hand i hand, och för tillfället är jag väldigt lycklig. Magdalena älskar mig oändligt, hon finns alltid hos mig, hon är allt vackrare och evigt ung, hon tänker i mitt ställe, hon tar hand om mitt liv som består av sömn, festande, ett otyglat sexliv och totalt överflöd av lycka. Magdalena är ganska förmögen, kan man säga, och jag lever gott av hennes pengar. Hon är heller inte sådan, att man kan bjuda hem henne med en förklaring som att man vill visa henne någon slags roman. Hon är underbar och varje tillfälle annorlunda, precis sådan som jag vill att hon ska vara. Sådär. Inget annat intresserar mig. Vi kommer aldrig att lämna varandra. Som alltid ligger jag i sängen, och för att fördriva tiden skriver jag en dålig kort historia om någon klen eksentrisk typ som aldrig verkar att avsluta en historia, för han har förälskat sig i en kvinna som han själv har skapat. Magdalena sitter och kikar över min axel med sina stora gröna ögon, och jag känner hennes varma hud mot min.